Imorse fick jag ett samtal. 08.43 för att vara exakt. Sen ytterligare ett 08.50 Och sen 1 sms. Där det stod "Ring så fort du ser detta !!!". Det va från Madde. Jag ville inte ringa tillbaka. För jag visste vad det gällde. Och när jag ringde upp och hörde hur Madde grät, då visste jag. Min äldsta vän. Min barndomsvän. En av mina närmaste vänner. Sofie. Hade gått bort. Hon blev en ängel imorse. En av dom finaste där är. Vi hade förlorat henne. Cancern tog henne. Denna jävla cancern. Jag hatar den.

Jag och Sofie växte upp i samma kvarter. Vi va bästisar. Vi bråkade, vi lekte, vi hatade och vi älskade. Precis som det är när man är bästisar och barn. Vi växte upp. Vi älskade. Bara älskade. Inget hat. Vi umgicks alltid. Vi va ett litet gäng som hittade på skit konstant. Ha ha. Vi hade kul. Mest va det jag, Sofie och Madde. Och vilka draman vi 3 kunde ha. Herregud. Men vad som än hände så fanns alltid Sofie för mig. Hon ställde alltid upp. Jag va ju hennes "Hanéllskan". Sen flyttade jag till Halmstad. Vi hade fortfarande nästintill daglig kontakt men kunde ju inte träffas så ofta längre. Sen flyttade jag till Malmö. Och nästan varje dag, exakt 09.15, så ringde hon för att prata skit :) En gång gick det nga dagar innan hon ringde. Och hon svarade inte när jag ringde. Sen efter 3 dagar så kom samtalet. Helt sådär. "Jag har samma skit som brorsan hade - sa hon. Jag har cancer". Jag vet att hon hade haft ont i flera veckor i axeln. Kolla det sa jag till henne. Hon kollade upp det och blev remissad till en sjukgymnast. Det var tydligen en inflammation. Men det blev värre. Det var tydligen inte en inflammation. Det var cancer. Det där jävla ordet. Och det var inte så att hon va ledsen över sin egen skull. Hon sa "Vad har mina föräldrar gjort för ont?" Sofie förlorade nämligen även sin storebror i cancer när vi va yngre. Vi gick i högstadiet. Glömmer aldrig när mamma ringde för att berätta det. Jag och Madde va hemma hos min dåvarande "pojkvän". Det var ett hemskt samtal. Man gick på begravning då för sin bästa väns bror och nu ska man gå på hennes. Det är overkligt allting. Hon lämnar efter sig en son på 2,5 år. Liam. Jag har bara träffat Liam vid två tillfällen men jag har pratat mycket i telefon med honom :) En fantastisk pojke. Så lik sin mor och mormor. Jag tycker så synd om honom. Om Sofies föräldrar. Det är så orättvist.

Vi gled ifrån varandra fysiskt jag och Sofie. Vi umgicks inte på samma sätt dom sista åren. Men vi pratades vid nästan dagligen. Och vår starka vänskap fanns där ändå. Vi berättade nästan allt för varandra.

Jag skulle åkt upp till henne idag med Madde. Men jag hann inte. Mitt senaste minne jag har från Sofie är ett bra och glatt minne. Hon va sjuk men hon va inte sängliggandes. Vi va ute och gick med barnen i Broby. Barnen snackade och vi snackade. En bra dag. Det är så jag vill minnas henne. Och det är så jag kommer minnas henne.

Det gör så ont. Och man är helt schizofren i sina känslor. Ena stunden är man arg. Andra gråter man floder. Ena stunden skrattar man åt minnen. Jag bor så långt ifrån. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag HATAR det. Sofie skällde alltid på mig att jag hade bosatt mig så långt ifrån. Förlåt Sofie. Men hon hade bra vänner nära. Madde va den bästa. Det vet jag. Och ni som känner oss vet att jag och Madde inte va sådär jääääättebundisar dom senaste åren som vi va innan. Men för Sofie va hon hennes närmsta bästis och hon har funnits vid hennes sida fysiskt nu när hon verkligen har behövt det. Nu är jag glad att vi växt upp för det är skönt att kunna ha ngn att prata gamla minnen me. Jag behöver det. Vi behöver det. Sofie hade velat det. Det vet jag. Hon är nog mest arg över att vi inte gjorde det tidigare :)

Åh älskade Sofie. Det gör så ont. Så jävla ont. Men nu är du fri. Fri från din dumma sjukdom. Fri från all smärta. Det är jag som är egoistisk. Egoistisk som vill ha daj kvar.

Alltid saknad... Aldrig glömd... Älskar daj... 

Sofie Persson

1982-2012