jag har sån panik. jag vill bara sätta mig i en hörna och gråta och skrika. gråtit har jag gjort. bästa Susanne har fått trösta mig genom telefonen. hon är klok som en bok och fan ta mig en av världens bästa människor som finns... sen har pappa gett tips me. han är också enormt klok. hoppas Triton ärver hans klokhet så jag slipper oroa mig för honom sen. jag har bara sån panik. vad har man gett sig in på egentligen? jag är rädd. jag är fan ta mig riktigt jävla rädd. men så samtidigt tänker man på folk i sin omgivning som är ensam med lån, hyra och räkningar + bebis. och dom klarar sig. då ska fan vi också klara oss. vi har bästa föräldrar och vi har varandra... det är viktigast. och vi har fått ärva jättemycket. det är superbra. och supersnällt. så vi kommer att klara det. men känns bara så jobbigt. inget kul att sitta och gråta i lunchrummet över sin pyttipanna. men susanne försäkrade sig om att det bara är hormonerna och att det är ngt som kommer med graviditeten. vi kommer klara detta. klart som fan att vi kommer att göra. så det så.

igår kände jag Triton sparka för första gången när jag höll handen på magen. så mysigt det var... så fräckt me. så underbar känsla...

jobbar idag me sen går jag på semester 1 vecka och då är det dags för trönninge i år igen :) så mys...