nu när jag gick med Ludvig på armen och såg mig själv i balkongfönstret så slog det mig plötsligt att jag är mamma. jag! jag har en son. en son om jag och Johan har gjort. en son fylld med kärlek. jag. mamma. för ett år sen hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle vara mamma idag. jag drömde. men trodde aldrig. trodde kanske att vi skulle vara förberedda för att försöka få barn nu. eller iaf planera det. men aldrig att vi har det. och nu sitter jag här. med världens absolut finaste lilla människa. vår son. vår enormt älskade son. nu är vi en hel familj. en kärleksfull familj. jag är så jävla lycklig och glad. han är vårt mirakel. vår fina Ludvig. min son. som jag bar i nio månader. han ligger nu bredvid mig. halvsovandes. och så fin. Nils Ludvig Triton Olsson-Stolpe. du skulle bara veta hur mycket jag och pappa älskar dig.   

vår stackars älskling är förkyld. och jag kan inget göra förutom att finnas där. han vaknar gråtandes när han sover, han harklar hela tiden, ögonen rinner och han nyser konstant. stackars vår väderkvarn. igår sov han jättemycket idag har han knappt sovit alls för han får ingen ro. och han är så trött... hoppas han kan finna ro snart. min lilla älskling.

vi tittade på the town idag me i sängen. har spenderat dagen (fram tills nu) i sängen, jag, ludvig och katterna <3 nu ligger han här i soffan hos mamma, vill inte ligga själv ju. min älskling.