Igår pratade jag med en tjejkompis. Och vi kom in på ämnet "när vet man att det är rätt"? Jag kan säga att jag är enormt lycklig och jag sprudlar av kärlek och glädje. Jag har världens bästa och finaste pojkvän. Även nu min sambo. Och jag älskar honom djupt. Trodde aldrig att jag kunde älska igen, att jag ville älska igen. När jag träffade Johan så suckade jag HÖGT över avståndet mellan oss. Sa direkt att jag aldrig kommer lämna min lägenhet, bara så du vet. Men sen blev det kärlek mellan oss, och denna kärleken blev bara starkare och starkare. En dag så kändes det bara rätt. Alla bitar föll på plats och jag kände en lycka som jag inte känt på flera månader. Och då bestämde jag mig, jag ska flytta ner. När jag berättade detta för Johan blev han överlycklig och vi började planera. From den 1.e oktober bor jag nere i Malmö på heltid, fram tills dess så bor jag där bara varannan vecka. Men grejen är den, att på fredag så är det 3 månader sen vår första dejt. TRE månader. Och vi har flyttat ihop. Visst att det är sjukt kort tid, men what the hell. För vår del så kändes det rätt. Det spelar ingen roll om man varit tillsammans en dag eller 10 år. Känns det rätt så känns det rätt. Man ska inte sätta en tidsperiod på det. Spelar ingen roll vad det gäller. Flytta ihop, förlova sig, skaffa barn, gifta sig. Utan känns det rätt, tjaa, så är det helt enkelt rätt. Sen får folk runtomkring tycka och tänka vad fan dom vill... Jag älskar verkligen Johan. Han är allt. Han har allt. han är omtänksam, humoristisk, mogen, livserfaren, kärleksfull, romantisk, mysig, sexig, den vackraste som finns - både inuti och utanpå -, han är helt enkelt perfekt.. för mig... och det är ju faktiskt jag som har honom.

har varit sjuk i två dagar nu, och när jag kunde få ner ngt i magen utan att det kom upp igen i måndags så tog jag tåget ner till Malmö som planerat och kom hem till Johan, eller ja, vårt boende (oh my god, vi bor ihop =) ) och det var så mysigt, igår jobbade han men jag stannade hemma en extra dag för jag var inte helt hundra. Så på kvällen så lagade jag mat och klädde upp mig för att välkomna Johan hem. Det var så mysigt, så underbart. Att någon kom hem till en, att ha någon att komma hem till. Att få laga mat, att få visa uppskattning, att få finnas för ngn, att få ta hand om ngn. Det är så underbart. Och att veta att jag ska tåget hem ikväll igen, hem till min underbara man, hem till vårt kärleksfulla hem, helt enkelt, att få ta tåget hem.. Det är så underbart.

Du är allt för mig Johan. Jag älskar dig med hela mitt hjärta och hela min själ. Att du är min är nästintill ofattbart. Och jag tackar gud varje dag för att han såg till att det fanns en anledning till allt som hänt. Och den anledningen var att du och jag skulle finna varandra. Med dig vill jag leva, med dig vill jag bilda familj, med dig vill jag stadga mig, med dig vill jag bli gammal, med dig vill jag gifta mig. Jag kommer alltid finnas för dig och ställa upp för dig. Jag kommer alltid ge dig kärlek och omtänksamhet. Jag kommer alltid att vara din.

längtar till ikväll, då du möter upp mig på stationen, men din kärleksfulla famn och dina kärleksfulla kyssar. älskar dig.

lycklig