Ibland så måste man nog bara inse att man är slagen. Hur mycket man än försöker och kämpar. Jag är i det stadiet nu att jag inser. Jag står ensam. Efter tre underbara år tillsammans. Så inser jag nu att jag är ensam. Slagen. Hur mycket jag än vill och önskar så kommer det inte bli vi. Inte nu iaf. För du måste hitta dig själv. Jag är bara rädd för vad jag hittar längs vägen. Om jag kommer hitta mig själv överhuvudtaget? Och om jag kommer att tycka om det? Jag har kämpats och jag har slagits. Men jag är förlorad. Jag förlorade. Jag står ensam. Jag är slagen. Jag vet att du vill att jag ska släppa taget. Iaf för nu. För du vet inte vad som väntar i framtiden. Om du ändrar dig. Men vill jag stå kvar på samma ställe och vänta? Jag vet att jag egentligen vill det just nu. För jag vet att det är dig jag vill ha. Men mår jag bra av att stå kvar? Må jag bra av att vänta? Nej, det gör jag inte. Och det inser jag nu. Så jag är slagen. Jag förlorade. Jag ska träda fram. Jag ska acceptera. Jag inser. Jag förlorade min andra hälft, han som fick mig att le, han som fick mig att andas. Jag förlorade honom. Jag vill inte och jag kan inte ersätta honom. Men jag inser. Inser att jag står ensam. Och jag klarar inte av att stå ensam på ben som darrar. Utan jag klarar enbart stå ensam på stadiga ben. Och dom där stadiga benen. Det är dom jag letar efter nu. Det är dom jag tränar upp. För egentligen så klarar jag det. Om jag bara vill. Och egentligen vill jag. För jag vill inte må så som jag gör nu. Jag vill vara stark. Jag vill inte ha nga jävla bambipåhalisben. Utan starka, ståtliga elefantben. Eller något. Iaf. Ni förstår vad jag menar. Jag inser nu. Jag måste gå samma väg som han vill. För jag måste släppa taget. Jag har inte haft behov eller väntat på att han ska höra av sig i veckan. Och det gör mig rädd. För då är jag ju på rätt väg. Och jag är rädd vad som väntar. För jag vill backa bandet. Då när jag var stadig. Innan han lämnade mig ensam. Innan han slet ut mitt hjärta. Men nu är jag nog på väg mot ett stadigt ensamliv. Hoppas jag klarar det. För ibland vill jag bara försvinna. Men samtidigt stå kvar. Visa att jag kan. Visa att jag klarar det.

Jag är slagen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Även om bröllopet kanske egentligen är rätt långt borta just nu så känns det ändå väldigt nära. Av ngn anledning så känner jag mig stressad. ha ha. Men bara för att jag är en sådan planerare tror jag. De tär mkt som måste ordnas och jag vill få ordni...

Alltså jag veeeet. Det är sjuuukt (gud vad fjortis det lät) längesedan jag va här inne. Vet inte ens om någon bryr sig egentligen. Och jag har nog faktiskt inget att skylla på mer än att det har varit väldigt mycket. Ellioth har varit väldigt väldigt...

japp... detta är min son det... min smarta son... och bortse nu från röran. höll på att storstäda den dagen :)   ...

Usch hujedamej. Igår började det. Till slut låg hela familjen i magsjuka. Till å med lille Ellioth. Annars är d ju rätt ovanligt att så små får det. Men å andra sidan. Det är ovanligt att barn under 2 år får halsfluss. Ludvig fick det 2 ggr på 2 måna...

Jag förstår inte hur han orkar? Ludvig alltså. Han tar musten ur mig. Han har så jävla mkt energi samtidigt som han är så jävla trött. Han har ju slutat vila lunch här hemma helt. Har han inte gjort på över 1 månad. Inte för att inte vi vill. Nej då....